Förbinder floden rhen med schelden
Rhenguldet
Rhenguldet (tyska: Das Rheingold) existerar ett tysk musikdrama från Richard Wagner inom enstaka akt (fyra scener), uruppförd 1869. Rhenguldet existerar den inledande delen inom operatetraloginNibelungens ring.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]- För utförligare bakgrund seNibelungens ring.
Libretto mot Nibelungens ring skrev Wagner inom slutet från 1840- samt start från 1850-talet.
Musiken mot Rhenguldet tillkom 1853–1854. Operan uppfördes inledande gången inom München vid Hovteatern den 22 september1869.
Den svenska premiären ägde lokal vid Stockholmsoperan den 26 oktober 1901 samt den iscensattes åter tillsammans premiär den 21 november 1924, den 18 månad 1938 samt den 20 april 1968.[1]
Den sattes upp vid Folkoperan tillsammans med premiär den 26 januari 2002.[2]
Musiken
[redigera | redigera wikitext]Förspelet mot operan existerar berömt eftersom detta inleds tillsammans med all 136 takter oavbrutet inom Ess-dur, var ess all tiden ligger inom kontrabasarna liksom ett bordun, ur vilken ett vågrörelse likt symboliserar vattendrag Rhen sålunda småningom frigör sig.
Tanken vid detta urtillstånd vilket vattnet symboliserar kom mot Wagner beneath ett middagslur den 5 september 1853 inom Venedig:
- Jag försjönk inom en slags somnambult tillåtelse, inom vilket jag plötsligt förnam för att jag sänktes ned inom en häftigt forsande vattendrag. Dess brus framstod snart till mig inom Ess-dur-ackordets klang, likt oupphörligt böljade fram inom brutna figurer …
Den denna plats musikaliska visionen utökades senare tillsammans med enstaka hornklang (en natursymbol).
då Rhendöttrarna uppenbarar sig tillkommer pentatoniken vilket en nytt melodiskt element. Även Rhendöttrarnas musikaliska sätt för att prata ("Weia! Waga! Woge, ni Welle…") antyder en mytologiskt ursprung även inom fråga angående födsel, tillkomst samt ursprung. mot naturuppvaknandets stilistiska region hör även dem musikaliska bilderna från guldet, likt sedan antik tider besitter legat inom djupet från Rhen, visionen från trädgården var Freias gyllene äpplen mognar samt skänker för alltid ungdom, åskvädret tillsammans guden Donner liksom svingar sin hammare, samt regnbågen liksom Froh inom kvällssolen drar ovan dalen upp mot gudaborgen.
Harmoniskt sett använder sig Rhenguldet inom stora delar från ”traditionell” funktionsharmonik samt växlingar mellan parallella tonarter, dock operan inkorporerar flera nya idéer inom harmoni samt modulation. Därför räknas Rhenguldet liksom en stort steg vidare just genom detta nya originella sättet för att nyttja ackordföljder, kromatik, ständig modulationsoro, stor mängd tillgångar eller förmögenhet inom dissonanser (som Wagner mot viss sektion tog upp ifrån Chopin).
massiv symfoniorkester används, utökad tillsammans mot modell hammare samt städ till för att symbolisera Nibelungarnas smedja.
Wotan samt Alberich
[redigera | redigera wikitext]Enligt enstaka teori från Jacob Grimm gjorde sig såväl Alberich likt Wotan, såväl dvärgen (svartalven) liksom guden, skyldiga mot egoistisk maktlystnad. Den denna plats tanken inspirerade Wagner mot för att framställa Nibelungen samt guden vilket en slags spegelbilder.
Båda fullfölja sig skyldiga mot stöld på grund av för att erhålla ringen samt båda klamrar sig krampaktigt fast nära den inflytande vilket manifesteras inom ringen. Wagner bekräftar den på denna plats parallellen genom detta nära släktskapet mellan Ringmotivet samt Valhallamotivet. Valhallamotivet står inom tonarten Dess-dur, Nibelheim inom b-moll.
Rhen rinner upp inom schweiziska Graubünden inom Alperna.Tonarterna existerar därför kallade parallelltonarter, såsom står inom nära släktskap tillsammans med varandra (de besitter mot modell identisk antal förtecken). detta råder knappast något tvivel angående för att Wagner genom för att notera Nibelungmotivet inom b-moll ville framställa Valhalls skuggrike. dem båda motivens motsägelsefulla avdelning förtydligas även genom karakteriseringen från Alberich respektive Wotan.
Nibelheims härskare kallas ofta på grund av Schwarz-Alberich (”Svart-Alberich” – detta tyska termen till svartalv existerar Schwarzalb) samt Wotan ett gång på grund av Licht-Alb (”Ljusalv”). Försakelsemotivet existerar kritisk på grund av enstaka utvärdering från Alberich samt Wotan. inom start existerar Wotan skenbart den gode hjälten samt Alberich den onde.
Guden skänker världen lagar samt bevarar ordningen tillsammans sitt spjut. Alberich suger däremot ut sitt människor. han försakar älskogen, eftersom naturen (som symboliseras från Rhendöttrarna) nekar för att ge honom tillfredsställelse. Ringens auktoritet bör ge honom belöning på grund av kärleken.
En från dem största samt maximalt kända vattendrag inom västra europa existerar vattendrag Rhen.Även inom Nibelheim, vid höjden från sin inflytande, avundas denne gudarna deras underbara liv samt lust. eftersom denne ej är kapabel mätta sin längtan efter liv samt lust, förbannar denne världen samt önskar den kärlekslöshet.
I Wagners porträtt från Wotan saknar man däremot indikator vid älskade. ej ens vid höjden från sin auktoritet lyckas Alberich glömma Rhendottern Wellgundes kärleksmelodi.
angående Wotan ej skulle äga varit tvingad från naturlagarna för att avstå, skulle denne på grund av allsmäktighetens skull äga offrat Freia, kärlekens gudinna. inom Wagners skildring törstar Wotan efter kraft. då denne genom Loges historia blir medveten angående ringens innebörd önskar han genast äga den samt minns ej Rhendöttrarna, vilka han vilket bevakare från världsordningen måste återge detta stulna guldet.
Senare, inom uppgörelsen tillsammans med Alberich, åberopar denne demagogiskt Rhendöttrarna till för att rättfärdiga sin stöld. beneath tiden likt jättarna balanserar upp Freia tillsammans med guld, minns ej han världen samt försjunker inom sin betraktelse från ringen. då denne inser för att han på grund av för att friköpa Freia även måste ge jättarna ringen, uttalar denne inom detta trängda läget sina hemligaste tankar:
- Lasst mich in Ruh’, den Reif geb’ ich nicht! (”Lämna mig inom fred, ej ringen jag ger!”)
Alla står bestörta samt Wotan vänder sig ursinnigt ifrån dem.
detta denna plats ögonblicket blir mot en bottenläge inom Wotans liv. Hans maktbegär besitter blivit därför stort, för att denne till sin personlig allsmäktighet existerar beredd för att offra den världsordning vilket denne egen besitter skapat.
Nibelheim
[redigera | redigera wikitext]Den musikaliska visionen från Nibelheim existerar lika dominerande vilket den från Rhenfloden alternativt Valhall.
inom scenens start låter Wagner ett urton (F) ljuda beneath 60 takter beneath vilka han oförändrat upprepar Nibelungmotivet (även kallat Smidesmotivet) 24 gånger, vilket symboliserar detta tunga samt monotona tvångsarbetet inom den underjordiska grottan. Samtidigt såsom Wagner inom exil skapade sin musikdrama, skrev Karl Marx, såsom även denne tvingats inom landsflykt, sin litteratur angående kapitalismens väsen (Kapitalet), vars inledande grupp utkom 1867, numeriskt värde kalenderår före uruppförandet från Rhenguldet.
(Wagner samt Marx dog båda 1883.) Motivet ackompanjeras från ljud ifrån smedjans 18 städ. en tidigt samt vid sin tidsperiod vågat modell vid repetitiv samt konkret melodier.
Wotan samt Erda
[redigera | redigera wikitext]Erda, likt stiger upp ur bergsklyftan inom en blåaktigt sken, existerar inom enlighet tillsammans sitt namn (ty. Erde, sv.
Jorden) enstaka elementarkraft samt hör genom sitt musikaliska motiv mot vattnet (Rhenmotivet klingar denna plats inom ciss-moll istället på grund av Ess-dur). detta skulle behärska betyda för att denna existerar Wotans gudomliga kännedom, liksom tvingats mot tystnad dock likt idag närmar sig sin medvetenhetströskel, möjligen existerar denna den instinkt såsom förbinder honom tillsammans med naturen.
Tonarten ciss-moll existerar nämligen ej besläktad tillsammans med Ess-dur, utan hör inom betydligt högre grad hemma inom den toner likt beskriver borgen Valhall (det existerar ej enstaka tillfällighet för att även dem karakteristiska sålunda kallade Wagnertuborna, likt skänker Valhallamotivet dess klangfärg, hör hemma inom den sfären).
Från Wagners skrivelse mot August Röckel (den 25 januari 1854) känner oss Erdas ursprungliga anförande (Das Raub des Rheingoldes, 1852):
- En dyster ljus skymmer på grund av gudarna, inom skam ditt ädla släkte ändas, angående ringen vid ditt finger ni ej släpper fri!
I den på denna plats formuleringen täcker sig en löfte: ifall Wotan fullfölja sig fri ifrån ringen går slutet, skymningen (Ragnarök), ännu för att undvika.
dock Wagner, såsom redan inom start från 1854 ägde funnit Erdas profetia existera otillfredsställande, ändrade hennes mening samt gav därmed läka Ringcykeln enstaka färsk inriktning: Jag låter endast Erda säga: ”Allt vad såsom existerar – avslutas. ett dyster solens tid till gudarna skymmer. Jag råder dig, sky ringen.” samt Wagner tillfogade: Vi måste lära oss för att dö, samt för att dö inom ordets rättaste bemärkelse; fruktan till slutet existerar källan mot all känslokyla, samt den uppstår endast var redan själva kärleken förbleknar.
Den förbannelse liksom vilar ovan ringen avslutas ej förrän denna återbördas mot naturen, ej förrän guldet sänkts åter ned inom Rhen.
ej heller detta lär sig Wotan förrän alldeles inom slutet, då han nära sin olycklig levnadsbanas sista anhalt inser för att detta likt Loge inom start upprepade samt gripande framhöll, detta fanns vad den maktgirige allra maximalt förbisåg; denne lärde mot enstaka start – från Fafners dåd – endast uppleva förbannelsens makt; ursprunglig då ringen även bringar Siegfried inom fördärvet, inser han för att olyckan bara kunna gäldas genom för att detta stulna återbördas, samt kopplar därmed villkoret till sin personlig önskade undergång mot detta gäldande från ett äldre orätt.
I Rhenguldets sista scen dyker Erda upp liksom ett Deus ex machina just då situationen ter sig liksom maximalt hopplös: Wotan vägrar lämna ifrån sig ringen mot jättarna liksom ersättning till för att dem byggt borgen Valhall. Jättarna existerar vid väg för att dra tillsammans med sig gudinnan Freia vilket kompensation medan dem andra gudarna förgäves försöker övertala Wotan.
Då stillnar allt samt Erda stiger upp ur jorden vilket den jordgudinna denna existerar. Efter sin profetia försvinner denna ned igen. Wotan existerar skakad samt beslutar sig för att uppsöka Erda till för att ett fåtal mer vishet samt insikt angående ödet vilket avvaktar gudarna. inom Valkyrian får oss reda vid för att efter detta sammankomst födde Erda dem åtta valkyriorna samt Wotans älsklingsdotter Brünnhilde.
Sedan återkommer ej Erda förrän inom akt III från Siegfried, då Wotan manar fram Erda ur hennes eviga sömn.
Loge
[redigera | redigera wikitext]Loge heisst ni, doch nenn’ ich dich Lüge (”Ditt namn existerar Loge, dock jag kallar dig Lögne”) säger Wotan, liksom varken kunna handla alternativt regera utan Loge.
Loge (eller Loke såsom denne heter inom dem fornnordiska sagorna) existerar den fornnordiska mytologins Lucifer. denne förkroppsligar dem sataniska krafterna: varma drifter samt begär, brinnande lidelse. Loge existerar andens eld: han frambringar brinnande reflektioner, dock förmå förbränna allt angående han förvandlas mot flamma.
Ursprungligen fanns därifrån numeriskt värde grenar, Oosterschelde samt Westerschelde, dock beneath 1800-talet separerades vattendrag ifrån sin östra kvist tillsammans enstaka fördämningsvall likt binder samman Zuid-Beveland tillsammans fastlandet (Noord-Brabant).Endast inom Rhenguldet uppenbarar sig Loge inom ett påtaglig gestalt (som halvgud). inom dem nästa tre operorna möter oss honom liksom flamma. Hans musikaliska motiv existerar vilket hans väsen; oroligt, glittrande, skimrande likt elden.
Wotans tanke
[redigera | redigera wikitext]Som enstaka man, likt inom kurera sin uppenbarelse verkar artikel född mot för att härska, leder Wotan sin fru Fricka mot den nya gudaboningen.
Solen skiner samt ett fantastiskt regnbågsskimrande bro förbinder den fjärran horisonten tillsammans Valhall. Skenbart en lyckligt slut: Borgen står genomskinlig, Freia (och därmed dem gyllene äpplen likt skänker för alltid ungdom!) tillhör åter gudarna samt Alberich existerar förlorare. dock någonstans inom världen finns ringen. Hat samt maktbegär äger förgiftat gudarnas ogrumlade tillvaro.
Priset besitter varit till högt. inom bästa fall existerar Wotan medveten ifall detta, då denne på grund av en ögonblick eftertänksamt blir stående vid bron:
- Von Morgen bis Abend, in Müh’ und Angst, nicht wonnig ward sie gewonnen! Es naht die Nacht: vor ihrem Neid biete sie Bergung nun. (”Från morgon mot afton, hur vanskligt vart den ej vunnen!
för tillfället nalkas kväll, till ondska all bjuder den snart sitt skydd.”)
Då kämpa Wotan från ett tanke, likt orkestern avslöjar till oss. detta existerar motivet vilket inom Ringcykelns andra sektion (Valkyrian) existerar knutet mot svärdet Nothung. Svärdet bör tillhöra ett hjälte vilket heter Siegmund samt vilket existerar Wotans son.
Denne bör återvinna ringen till sin fars räkning. Genom den egna viljan, såsom dock existerar kontrollerad från fadern, bör detta förhindra världens undergång. Wotan bedrar sig egen. han samt gudarnas släkte existerar redan dömda mot undergång inom samt tillsammans med intåget inom Valhall.
Personer
[redigera | redigera wikitext]Handling
[redigera | redigera wikitext]Handlingen existerar förlagd mot sagotiden.
Scen 1. vid botten från Rhen
[redigera | redigera wikitext]Djupt inom vattendrag Rhen simmar Rhendöttrarna samt sjunger angående skatten dem vaktar, Rhenguldet såsom ligger vid flodens botten (”Weia! Waga! Woge, ni Welle!”). Nibelungen Alberich närmar sig samt försöker lystet fånga ett från dem, dock dem skrattar hånfullt åt den otäcke dvärgen.
varenda gång denne sträcker ut sina armar till för att omfamna dem, smiter dem undan samt skrattar åt honom. Då tränger enstaka solstråle ned mellan klipporna samt träffar Rhenguldet, liksom börjar lysa samt glimma. Alberich dras dit från skenet samt intet ont anande röjer dem tre rhendöttrarna guldets hemlighet på grund av honom.
Endast den vilket frånsäger sig kärleken kunna vinna Rhenguldet samt smida den fingerprydnad, vilket kommer för att ge ägaren herraväldet ovan världen (”Nur wer der Minne Macht entsagt”).
Romarna såg Rhen likt civilisationens yttersta gräns, dock beneath medeltiden blomstrade vattendrag såsom ett knutpunkt på grund av både handelsmän samt resenärer.inom visshet ifall för att kärleken existerar detta sista liksom den kärlekskranke dvärgen skulle vilja ge avkall vid fortsätter dem sin lek. Alberich grips från maktbegär samt tillsammans med enstaka ohygglig ed avsvär han sig kärleken samt rövar guldet. beneath Rhendöttrarnas klagoskrik försvinner denne inom djupet. Hans hånskratt skallar ovan den mörknande scenen.
Rhendöttrarna leker inom Rhens vatten
Alberich försöker förgäves fånga enstaka från dem.
Dvärgen förbannar kärleken samt stjäl guldet.
Scen 2.
Fjällsluttning nära Valhall[redigera | redigera wikitext]
På gräsvallen sover gudarnas konung, Wotan, samt hans fru Fricka. denna väcker Wotan liksom ser för att jättarna Fafner samt Fasolt äger byggt färdigt borgen Valhall. Wotan gläder sig åt detta, dock Fricka påminner honom ifall för att han äger lovat jättarna för att dem bör erhålla hennes systra Freia, kärlekens samt den eviga ungdomens gudinna, vilket ersättning på grund av bygget.
Freia flyr ifrån jättarna samt söker skydd hos Wotan, vilket redan inom förväg besitter sänt eldens gud, den listige Loge till för att hitta någon kompensation åt jättarna. detta existerar Freia vilket äger guldäpplena såsom ger gudarna den eviga ungdomen, samt Fasolt samt Fafner fullfölja allt till för att ett fåtal hon tillsammans med sig.
Froh anländer på grund av för att försvara sin systra samt åskguden Donner utmanar jättarna mot strid. Wotan hindrar dock honom ifrån för att slunga sin hammare mot jättarna, då Wotan ser mot för att varenda avtal uppfylls samt hans kraft existerar baserad vid dem avtal han ristat vid spjutet Gungner. detta på denna plats tillsammans med Freia vilket ersättning existerar ej Wotans koncept ifrån start utan Loges.
Loge vänder tillbaka samt ställs mot svars på grund av sina handlingar. han slingrar sig bara då han beskriver samtliga levande varelsers längtan mot älskade. han berättar vidare för att han äger sökt igenom läka världen utan för att hitta någon liksom ville avstå ifrån kärleken (”Immer ist Undank Loges Lohn!”). dock denne berättar även för att dvärgen Alberich rövat försvunnen Rhenguldet samt för att denne existerar inom färd tillsammans med för att smida enstaka fingerprydnad, såsom snart bör utföra honom mot världens herre.
Loge frågar jättarna angående dem skulle existera intresserade från den istället till Freia? Jodå, detta kunna dem visst. dock Wotan önskar ej lyssna vid detta örat; ej bestjäl man ens enstaka tjuv – detta skulle just titta ut! Jättarna tröttnar vid diskussionen. dem tar helt enkelt tillsammans sig Freia inom väntan vid för att gudarna bör besluta sig.
Loge ser tillsammans illa gömd skadeglädje hur Freias frånvaro samt bristen vid guldäpplen påverkar gudarna. Wagner målar deras åldrande inom sotigt, giftiga färger. utmattad samt griniga dissonanser ovan den melodier såsom på denna plats ihop tillsammans Freia samt för alltid ungdom.
inom identisk ögonblick liksom Freia lämnar gudarna dör (om växter) varenda blommor, samt gudarna märker för att dem bli äldre, varenda utom Loge likt hånfullt kommenterar deras utseende samt sinande krafter. Fricka grips från raseri mot Wotan såsom besitter fört gudarna in inom deras svårigheter, samt han beslutar sig till för att tränga genom svavelklyftan ner mot Nibelheim på grund av för att var råna Alberich ifrån Rhenguldet.
Loge följer tillsammans med (ledsagad från sin instabilt fladdrande musik) likt sällskap samt rådgivare.
Freia tillsammans sina gyllene äpplen.
Loge får lyssna ifall stölden från guldet.
Jättarna tar tillsammans sig Freia.
Gudarna bli äldre därför fort Freia besitter försvunnit.
Scen 3.
Nibelheim[redigera | redigera wikitext]
Orkestermellanspel vilket skildrar Wotans samt Loges utflykt ner inom underjorden. inom partituret står angivet 18 städ inom olika storlekar samt tonhöjd vilket bör skildra nibelungarnas eviga hamrande samt smidesarbete.
Alberich besitter genom ringens auktoritet fått varenda nibelungar inom sin våld samt driver dem liksom slavar mot för att gräva upp skatter ur jorden.
Hans lillebror Mime besitter smitt ett vidunderlig trollhjälm (Tarnhelm), liksom förtrollar den liksom små frukter från växter den alternativt utför honom osynlig. Alberich tar hjälmen, utför sig osynlig samt tillsammans med en djävulskt skratt piskar denne den försvarslöse Mime. Wotan samt Loge stiger ned inom klyftan. dem träffar vid den klagande Mime liksom gärna berättar angående hjälmen samt ringen.
då Mime hör Alberich närma sig försvinner han snabbt. Alberich känner igen Wotan samt Loge, samt existerar mot enstaka start misstänksam dock gudarna smörar samt fjäskar. Alberich berättat hånfullt ifall sin auktoritet samt hur han bör erövra Valhall samt våldföra sig vid gudinnorna.
Följ tillsammans med vid ett utflykt längs ett från Europas mäktigaste transportleder.Wotan blir rasande samt önskar slå ned honom, dock den listige Loge smickrar dvärgen, sålunda för att han avslöjar hjälmens trollkraft till dem. Alberich förvandlar sig inledningsvis mot enstaka hiskelig drake, dock Loge frågar honom ifall han ej kunna förvandla sig mot något mindre. Alberich utför sig då mot enstaka små padda.
Genast existerar Wotan framme samt sätter foten vid honom, samt Loge bemäktigar sig hjälmen. Alberich, likt för tillfället återfått sin mänskliga gestalt, binds samt förs upp mot gudarnas planet.
Alberich plågar sin broder Mime
Med Tarnhelm vid blir Alberich osynlig.
Med ringens kraft besitter Alberich förslavat samtliga Nibelungar.
Loge låtsas blir rädd ovan Alberichs förvandling mot ett drakorm.
Scen 4.
Fjällsluttningen nära Valhall[redigera | redigera wikitext]
Wotan lovar Alberich för att denne bör återfå frihet ifall han önskar utlämna ringen samt guldskatten. vid Alberichs befallning överlämnar nibelungarna alltsammans (”Wohlan die Nibelungen rief ich mir nah”). ifall Alberich bara äger kvar ringen är kapabel denne enkel ta åter skatten senare.
Döm ifall hans indignation då Wotan även rånar honom vid denna dyrgrip. Alberich existerar fri, denne förmå vandra. dock vilket existerar hans frihet värd? Innan denne åter dyker ned inom underjorden fäster denne enstaka förbannelse nära ringen: död samt elände bör drabba varenda likt kommer inom förbindelse tillsammans den.
ingen bör erhålla någon lycka från ringens glans. Den vilket äger den bör lida från oro samt den liksom ej äger den, bör uppleva avund. Bara inom nibelungarnas ägo bör den bringa lycka.
Fasolt samt Fafner återvänder tillsammans med Freia samt begär för att gudarna bör mäta upp därför många guld för att detta helt gömmer hon.
till för att skyla Freias kalufs måste gudarna offra trollhjälmen. Fasolt önskar ej skiljas ifrån Freia samt spanar efter ett glimt från hon. Genom guldskatten ser denne plötsligt enstaka strimma från hennes en synorgan samt kräver för att ett fåtal behålla hon. Fafner kräver för att Wotan offrar ringen. han nekar bestämt för att lämna den ifrån sig samt rasande hotar jättarna tillsammans med för att ta tillsammans med sig Freia på grund av evigt.
Då materialiserar sig ett konstig varelse. detta existerar Erda, urvalan, den allvetande jordgudinnan, vilket stiger upp ur jorden. denna varnar Wotan till ringens förbannelse samt uppmanar Wotan för att ge försvunnen den (”Weiche, Wotan, weiche!”). Skakad från valans mening avstår Wotan ifrån ringen. Erda vet för att detta bara existerar enstaka förhalningsmanöver vid vägen utför.
förbannelse träder omedelbart inom kraft: Jättarna blir osams samt börjar slåss angående guldet.
Sommaren 1969 förvandlades Rhen mot ett död zon.Fafner börjar krafsa ihop skatten medan Fasolt ber gudarna för att åtgärda tvisten, dock ingen existerar intresserad. Då viskar Loge mot Fasolt för att strunta inom skatten samt ta ringen istället. dock Fafner träffar ihjäl brodern samt släpar tillsammans sig både guldet, ringen samt broderns lik. Gudarna erkänner ringens förbannelse samt Wotan beslutar stiga ned mot Erda samt lyssna vad framtiden små frukter från växter inom sitt sköte.
Då pekar Fricka vid den imponerande borgen liksom avvaktar vid sina invånare inom aftonsolens glans. Åskguden Donner låter blixtarna splittra molnen liksom täcker borgen (”He da! Zu mir, ni Gedüft!”) samt vid Frohs uppmaning skrider gudarna högtidligt via regnbågen ovan mot deras nya boning. Wotan blir betagen från synen (”Abendlich strahlt die Sonne Auge”) samt ger den namnet Valhall.
Ur djupet hörs Rhendöttrarnas klagan ovan detta förlorade guldet (”Rheingold! Rheingold!”). Wotan skrattar då Loge hånar dem. dock djupt var nere sjunger dem vidare angående falskheten liksom bor ovan molnen.
Guldet staplas framför Freia.
Jordgudinnan Erda stiger upp.
Jättarna blir osams ifall guldet.
Åskguden Donner rensar luften samt ordnar blixnedslag.
Via regbågen tågar gudarna in inom Valhall.
Förspelet mot operan existerar berömt eftersom detta inleds tillsammans med all 136 takter oavbrutet inom Ess-dur, var ess kurera tiden ligger inom kontrabasarna såsom enstaka bordun, ur vilken enstaka vågrörelse vilket symboliserar vattendrag Rhen således småningom frigör sig.Rhendöttrarna beklagar sitt rövade guld.
Musikaliska samt dramatiska episoder inom operan
[redigera | redigera wikitext]- I djupet från Rhen (orkesterförspel)
- Wotans prisande från Valhall (”Vollendet das ewige Werk!”, scen 2)
- Nibelheim: Smedjan (orkester, scen 3)
- Alberichs förbannelse (”Bin ich nunna frei?”, scen 4)
- Erdas varning (”Weiche, Wotan, weiche”, scen 4)
- Wotans slutord (”Abendlich strahlt die Sonne Auge”, scen 4)
- Gudarnas intåg inom Valhall (orkester, scen 4, finalen)
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]Inspelningar (urval)
[redigera | redigera wikitext]- Das Rheingold.
John Tomlinson, Bodo Brinkmann, Linda Finnie, Matthias Hölle, Helmut Pampuch. Orchester der Bayreuther Festspiele. Daniel Barenboim, dirigent. Warner DVD 2564 62318-2.[3]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Gademan, Göran (2015). Operahistoria.
Möklinta: Gidlund. Libris17853406. ISBN 9789178449293
- Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982
- Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning ifrån tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris10110147. ISBN 3-8331-1884-9
- Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet.
Stockholm: Forum. Libris7256161. ISBN 91-37-10380-6
- Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : en lexikon ovan kompositörer, roller samt innehåll inom våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris7236411. ISBN 91-29-59233-X
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor samt operetter.
Bd 1. Uddevalla: gud, Björkman & Ericson. sid. [289]–304. Libris420180
- Nibelungens ring : Kungliga operan 1895–2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris10667114
- Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor likt förhäxat världen : innehåll, historik, illustrationer ifrån kända uppsättningar.
Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. [135]–138. Libris7282227. ISBN 91-46-16778-1